Långt från FolkOrg

Långt från FolkOrg

 

Jag somnade till bruset från en älv….

.... som rann utanför fönstret. Jag hade kört bil från östra Sverige på grusväger med gropar efter många regn. 

Första dagen körde jag hela dagen. När kvällen kom stannade jag bilen och sov i den. Nästföljande dag fortsatte jag att köra och på kvällen hade jag kommit så långt som till Kinsarvik i Hardanger i västra Norge.                      Detta hände för ca 36 år sedan. (jfr. "120-vägar" och tunnlar eller flyg  idag, 2014).                                                  

 

Jag parkerade på en öppen plats i centrum och började ordna bilen för övernattning. Då kom en man fram till mig och presenterade sig:

”Jag är vaktmästare i Kinsarvik”, sa han. ”Du kan få ligga i skolhuset, om du vill!”

Så blev det och det var där jag somnade till bruset från älven.

Nästföljande dag var det konsert - hardingfele-konsert. Jag blev väl omhändertagen av Arne och fick också dra ett par låtar i programmet på nyckelharpan, jag hade med mig.

 

Efteråt blev det fotografering och på en av bilderna fick alla vara med, så även jag.

Jag kände ingen då, varken äldre eller yngre, och nu efteråt kan jag konstatera att där var Anders, Olav, Ingeleif, Håvard, Leif, Knut, Siri, Björn osv i en lång rad. Jag utelämnar avsiktligt efternamnen för dessa personer är så kända i folkmusikvärlden.

 

Vad har hänt sedan besöket i Kinsavik?

 

För min del blev jag fångad av hardingfelan. Började gå på landskappleikar, köpte så småningom själv hardingfelor, skaffade det kända hardingfeleverket: ”Hardingfeleslåttar” och en massa LP, kasetter och CD.

 

Hardingfela – vad är det ?

Självklart känner många i Sverige till hardingfelan, men ganska ofta gör de inte det. I vardagen, t.ex. när jag är hos tandläkaren, på vårdcentralen, i en förening eller på en allmän plats och vi kommer in på ämnet ”hobby”, så kan jag nämna att jag spelar hardingfela.

Genast kommer då motfrågan: ”Vad är det?”

Att hardingfelan är så okänd kan bero på att få i landet spelar hardingfela. I Sverige känner jag bara till mig själv. Hardingfelemusik spelas alldeles för sällan i radion. Det kan bli ett litet uppsving någon gång när en norsk spelman är på besök.

 

Hopplös omgivning

När man nu bor i en så hopplös omgivning, som jag, där det inte finns något spel av andra, ingen dans, inget lag, ingen att lyssna på, ingen att prata med – hur gör man då? 

 

Jo - spelar på kammaren, lyssnar på alla inspelningar, läser alla inköpta böcker, om och om igen, om norska spelmän och forskningsammanställningar och åker till Norge.

 

Visst – men …!

 

En gång fick jag en oväntad idé !

I Stockholm har vi ett förnämligt konstmuseum, ”Waldemarsudde”, Prins Eugens bostad, medan han levde. Detta ställe ägs nu av staten och arrangerar fina konstutställningar. Jag brukar gå ganska regelbundet på dessa. I det centrala rummet i våningen hänger en tavla målad av Ernst Josephson och kallad ”Strömkarlen”. Vid första anblick en ganska grå tavla med en naken kille, gosse, som sitter och håller en förgylld fiol. Jag granskade den där fiolen noga, en gång, och började räkna stämskruvarna och kom till åtta stycken. ”Aha! – tänkte jag! Det är ingen fiol utan en hardingfela den nakna gossen spelar".

I bok-shoppen fanns en bok om konstnären Ernst Josephson. Den köpte jag.

I boken finns ett långt kapitel om ”Strömkarlen” och hur konstverket kom till.

Josephson blev nämligen, under paristiden i slutet av 1800-talet, bekant med Christian Skredsvig, som hade övertalat Josephson att bege sig till Eggedal i Norge, där Skredsvig bodde. Motiven i landskapet där skulle passa Josephson.

 

Jag tänkte: ”Dit måste jag åka!”

Jag tog kontakt med Sigdal kommun, som i sin tur hänvisade till Folkemusikksenteret i Buskerud, och där fick jag alla tips om platsen, övernattning etc. jag behövde.

Jag körde till Eggedal och gick i Josephsons fotspår. Jag fann också forsen där han målat ”Strömkarlen”. Hans beskrivningar om platsen är så väl gjorda, att jag kände igen många, många motiv, som jag givetvis fotograferade.

 

Programmet ”Strömkarlen”

När jag kom hem satte jag alltså ihop bilderna till ett bildspel. Förklaring av bildspel, se nedan!

Bildspelet om ”Strömkarlen” är uppbyggt så, att jag visar bilder och berättar historien om konstverkets tillkomst. Då och då gör jag en paus i uppläsningen och spelar en slått på hardingfela, som är anpassad till händelsen i berättelsen.

 

Ett år efter sammansättningen av bildspelet var jag i Eggedal igen och fick visa bildspelet för Folkemusikksenteret. Inbjudna var också Skredsvigs döttrar i nedstigande led.

Eftersom ”Strömkarlen” är ett välkänt konstverk, jfr. ”Brudeferd i Hardanger”, har detta program blivit populärt hos Svenska kyrkan och pensionärsföreningar, där jag framträtt många gånger. Se ”Marknaden” nedan.

 

Programmet ”Fjällvandringen”

När Aud och Knut Hamre drev turisthyttan Besso, på Hardangervidda, var jag där fyra eller fem gånger. Jag har tappat räkningen. Under vandringen på Hardangervidda tog jag bilder som jag gjort till ett bildspel. Programmet är uppdelat i tre delar: - vandringen till Besso - spelet på Besso - och - vandringen tillbaka. När jag visar bildspelet växlar datorn själv bilderna, medan jag bara spelar slåttar. Jag hinner med 17 slåttar under visningen.

 

Programmet ”Grieg i folkton”

Detta program är helt enkelt, "Griegslåttarna", men, återigen, förmodligen vet inte svenskar vad dessa slåttar är, varför jag döpt om programmet till "Grieg i folkton". Med mig har jag en konsertpianist, Solveig Wikman, (jfr.Eva Knardahl), som ganska lätt, förmodar jag, kunde lära in Griegs kompositioner. Under ett program hinner vi med sju slåttar. Jag har låtit pianisten välja ut slåttarna eftersom eventuella svårigheter ligger i pianostämmorna. Detta program har vi framfört i Svenska kyrkan, i en pensionärsförening och i en lokal i "Gamla Stan" i Stockholm.

 

Andra program och utveckling

Jag har satt samman andra program, typ ”Grieg och folkmusiken” och ”Gjendine Slålien”.

Bilderna är i princip sammanställda, men har inte visats eftersom ingen har beställt programmen.

 

Förklaring av bildspel

Den datakunnige känner till detta.

För att visa bilder har jag en MacBook Pro dator, BenQ digitalprojektor och en duk på rulle. När jag komponerar ett program, tar jag valda bilder och för över dem till t.ex. MS Power Point eller Apples Keynote, jag har bägge, och ordnar dem till ett program. Växlingen av bilderna kan jag styra genom att manuellt trycka på en knapp eller, med tidskontroll, låta datorn själv växla bilder, när jag inte kan trycka på knapp och spela samtidigt.

 

Sensation

Att visa norska naturbilder för en norrman i Norge kan inte vara någon sensation.

Varje norrman har - ett berg, en dalgång och forsar - eller - ett berg, en fjord och forsar - på andra sidan väggen, var än norrmannen bor.

Men att visa norska naturbilder utanför Norge är samma sensation, som när jag befann mig i Kinsarvik och fick somna till bruset från en älv.

Detta utnyttja jag i mina bildspel med motiv från den norska naturen.

 

Marknaden

Marknaden är de ”daglediga”, dvs. folk som inte är på något arbete på dagen.

Vilka är de? Jo – pensionärerna.

Och var träffas de? Jo – i Svenska kyrkan och/eller i pensionärsföreningar.

 

Pensionärsföreningar har kaffeservering och ett underhållningsprogram på sina träffar.    

 

Sedan Svenska kyrkan skiljdes från staten har den utvecklats väsentligt. Körer har blivit flera och bättre och lekmän deltar aktivt i gudstjänsterna, genom läsning av bibeltexter. Under vardagarna, mellan helgerna, deltar många ”daglediga” i kaffestunder eller s.k. ”soppluncher”.

Dessa träffar sker mitt på dagen och börjar med kaffedrickning och psalmer och ett bibelord. Därefter framförs ett underhållningsprogram.

Det är i dessa sammanhang, i pensionärsföreningar och i Svenska kyrkan, jag har min möjlighet att få underhålla. Med mina program, med betoning på underhållning, har jag lyckats lägga in spel på hardingfela som en beståndsdel av programmet. Liknande underhållare är förmodligen trubadurer, uppläsare, miniteatrar osv.

 

Marknadsföring

I dag gäller ju hemsidor, utskick av nyhetsbrev och deltagande i sociala medier som ett medel för reklam. Detta utnyttjar jag. Jag har gjort egen hemsida. Jag använder Adobe Dreamweaver, som är lättanvänt. Andra program är t.ex. WordPress, som ju kan användas gratis. Nyhetsbreven programmerar jag själv i HTML, så slipper jag betala pengar för att köpa service eller mallar.

 

Underhållning – det centrala

I mina "Nyhetsbrev", och på hemsidan, talar jag öppet om att jag spelar hardingfela i programmet. Men jag tror att, det beställaren söker, är i första hand ett underhållningsprogram. Eftersom jag fått en hel del beställningar tolkar jag intresset för mina program, att de passar i kundens sammanhang.

Om jag själv skulle hyra en lokal, affischera, och framföra en konsert, skulle detta säkert vara döfött - ingen skulle komma. För konserten, "Grieg i folkton", i "Gamla Stan", var det inte bara att hyra, utan vi måste i princip "ta med oss publiken själva". Därför är det väldigt tacksamt att få komma till en "färdig" publik. Besökarna går ganska regelbundet till sin kyrka eller förening och har jag turen att vara där, så är det bara att "köra".

 

Lyft åt lokalen

Lokalerna jag besöker är av hög standard. Besökarna är uppklädda och sociala. Detta sporrar mig att göra mitt bästa under ett program. Ofta finns i lokalen en bättre, takmonterad projektor, som, utan krångel, samspelar med min dator. Ibland kan jag dekorera lokalen med bilder på hardingfelor i A3-format, fästa med kardborrband på en lång-smal duk, jag kan hänga upp. Använder jag tre hardingfelor, "Grieg i folkton", lägger jag dem, med stöd av felefodralet, lutande på en svart duk. Publiken kan då se dem på avstånd. Beroende på årstiden, kan jag använda en trearmad ljusstake med tända ljus. En idé från en konsert med Sigrid Moldestad och Liv Merete Kroken.

 

Val av slåttar och hardingfelor

Slåttar. Processen att komponera ett program är fascinerande. När handlingen är genomtänkt skall slåttar och hardingfelor passa till texten, bilderna och stämningen i handlingen.

Jag vill visa detta med några exempel. I programmet "Strömkarlen" sover Josephson på en skogsstig. Jag visar en liknande bild och spelar en lugn slått, "Budeiene på Vikafjell".

På samma sätt kan lugnt vatten skildras med "Sikklebekken", dramatik, t.ex. forsar, med hallingar, som "Sevlen", "Rjukanfossen", och för all del, "Skjoldmöyslaget"etc. Sorg med "Skuldalsbrure". Det finns slåttar för alla stämningar.

I "Fjällvandringen" använder jag "Heiloen", Ljungpiparen, eftersom jag har en bild på en sådan. Vid neutrala situationer kan jag använda Ungkoneslåtten, Sörfjorden osv.

 

Hardingfelor - är, som vi vet, personligheter och bör anpassas till slåtten. I programmet, "Grieg i folkton" använder jag t.ex. en Anders AAsen-fela, en "lyrisk" fela, för "Tussebrureferdi på Vossevangen". För "Myllargutens bruremarsj" använder jag en Ketil Flatin-fela, "lite grov och gammal ton", och för andra slåttar i "normal" stämning en Harald Kvandal-fela, "kraftig och klar ton".

 

Respons

Jag hade spelat mina slåttar och visat mitt bildspel i ett församlingshem en gång och berättade om hardingfelan som instrument. Då tog diakonen min hardingfela, som jag lagt ifrån mig på ett bord. Lyfte upp den och höll den som om det var ett barn hon skulle döpa. Nu döper väl inte diakoner barn, men ändå.

 

Varje gång jag framträder, kommer alltid någon fram till hardingfelorna på bordet eller liggande i fodralet för att beundra dekor och pärlemorinläggningar. Väldigt trevligt att få visa fram dessa vackra instrument.

 

Copyright

När jag gjorde Strömkarlen-programmet tog jag, för säkerhets skull, kontakt med utställningschefen på Waldemarudde för att utreda upphovsrättsregler, copyright. Jag fick då klart för mig att jag kunde använda bilden av målningen, ”Strömkarlen”, i min dator för att visa bilden mot en vägg. Däremot fick jag inte trycka ut bilden i pappersform för att t.ex. använda den på en affisch. Jo, om jag betalade copyright kunde jag det, men detta var dyrt och jag har aldrig behövt den bilden i tryck. Samma gällde bilder från målade porträtt av Prins Eugen nedladdade från Internet. I bildspel är det alltså OK att använda bilderna i mitt fall.

När det gäller texten, som jag citerar ordagrant från boken, frågade jag författaren om lov. Även där fick jag positivt svar.

Min slutsats är att det är viktigt att utreda copyright och responsen från de tillfrågade har varit överväldigande positiva. I stället för att bromsa har de varit glada för att materialet används.

Summary
"Hardingfelan" - the Hardanger fiddle, is fairly unknown in Sweden and, I assume, also in other countries, except for Norway. After a visit to Norway 36 years ago, I was hooked by the "Hardingfela". After procuring a
"Hardingfela" and necessary accessories like sheet music and recordings, I have also learned how to play this instrument.

However, there are no places for me to perform this type of instrument in Sweden, such as dances, music ensembles, etc. I felt quite lonely until the day I got an idea when looking at a painting. The painting is "Strömkarlen," or "the Evil Spirit of the Water." In the painting he is playing a "Hardingfela" and that gave me the idea to tell the story about the creation of that painting, using the text in a book and pictures of                         the Norwegian countryside and playing the "Hardingfela". In this way I can give programs about                             the "Hardingfela."

I have made similar programs about mountain hiking in Norway.

I perform for retirement society gatherings and lunch parties in the Swedish church. I project pictures using my computer and a computer projector. I can use my own projector or the venue's projector, so I can entertain any
audience anywhere.

This has been a satisfying experience for me. For further information, see my website: http://www.shproductions.se.

                                                                                                                                                                              Svante Höge